Ibland känner man sig ensam fast man har folk omkring sig. Man saknar något som man aldrig har haft eller något som man har. För mig var det länge något som saknades, men jag hittade det till slut. Den där speciella personen. Jag kan fortfarande känna saknad ibland, men en helt annan saknad nu. Han behöver bara vara borta på annat håll i nån timme eller så. Men tanken på att han kommer hem igen och känslan när han gör det är fortfarande väldigt härlig.
Den där vetskapen om att han finns där när allt är så där jättebra och precis som det ska, och man nästan svämmar över av kärlek, men också de där stunderna när allt är upp och ner och man känner sig ofullständig eller lite trasig. Oavsett vilket så finns han alltid där, den där speciella personen som man blivit utvald att dela livet med, Den där speciella personen som kompletterar en på precis rätt sätt. Den där andra hälften som gör en hel igen, oavsett om man är trasig eller inte.