Syrran har bestämt sig för att flytta, mer eller mindre i alla fall. Och det är inte bara utanför kommunen, utan 80 väldigt långa mil. Och jag kan ju inte låta bli att känna mig lite självisk och tänka, "Men jag då?" Vad ska jag ta mig till utan syrran, hon är ju min bästa vän. Det skulle kännas enormt tomt utan henne. Men samtidigt så tycker jag ju att hon ska göra det. Det måste vara jättespännande att våga flytta så långt själv, och säkert väldigt bra för ens egen utveckling. Men även om hon har bestämt sig för att flytta, så måste hon bestämma sig för att faktiskt göra det också.
Det finns egentligen ingenting som hindrar henne, förutom hon själv. Varför måste man tänka så mycket, varför kan man inte bara göra? Säger jag som är expert på att både överanalysera och tänka för mycket. Men som sagt, varför måste man tänka så mycket?  Det kulle vara så härligt om man nån gång bara kunde bestämma sig för att göra nåt och så får det vara så.  Det är ganska många gånger som jag stått i vägen för mig själv, och då behöver det inte ens vara nåt särskilt stort på gång. För det är ju så att ingen hindrar mig så bra som jag själv.