Det verkar vara så mycket man får och inte får som mamma, speciellt en nybliven sådan. Det verkar också vara populärt att döma ut andra fast man kanske inte har en aning om hur det egentligen ligger till. Jag bryr mig inte för egen del för jag vet att jag är en bra mamma, men det är nästan lite komiskt samtidigt som det nästan blir lite tragiskt kring allt som tycks och tänks.

Som mamma ska man vara bara mamma.
Som mamma ska man helst vara en hemmamamma som är hemma med barnet i 3-4 år, gärna ännu längre om det går.
Man får inte vilja börja jobba igen eller ens längat tillbaka till jobbet, för då är man en dålig mamma.
Man får inte skola in barnet på dagis i en tidig ålder för då är man en dålig mamma.
Om man inte vill spendera all sin vakna tid tillsammans med sitt barn är man en dålig mamma.
Man får inte gå på krogen för då är man en dålig mamma, och tänk om man dricker alkohol också!
Man är en dålig mamma om man inte ammar, för alla vet ju att man får bara anknytning till barnet om man ammar.
Ja, listan kan göras lång och ännu längre.

Det jag undrar över är varför inte samma regler gäller för pappan. Varför är det mer okej för pappan att gå på krogen och kanske ta sig en öl?  Varför är det mer okej för pappan att vara ifrån barnet överhuvudtaget? Varför anses inte pappan kunna ta hand om barnet lika bra som mamman? Och varför pratar man inte om pappan när det gäller tidiga dagisstarter? I och för sig så är det kanske vanligare att det är mamman som är hemma med barnet men i alla fall. Man är ju två föräldrar, två som tar hand om barnet tillsammans. Men på nåt sätt är det bara mamman som kan göra alla de här felen.