Att det ska vara så svårt att uttrycka sig när det kommer till kärlek. Att finna de rätta orden kan nästan vara omöjligt ibland. Och ändå är det lättare att uttrycka sig i skrift än i uttalade ord. I alla fall för mig.  Men många gånger hittar jag inte rätt ord.
Jag vill fånga de där orden som finns i horisonten. Som finns precis utom räckhåll. Jag kan bara nudda dem innan de glider undan.  Så jag använder samma ord som jag alltid gör. Ord som blir till upprepningar och lite tjatiga. Som tur är så behåller de ändå sin kraft.

Han fick mig att falla innan jag träffat honom. Han fick mig att längta efter honom innan jag egentligen visste vem han var. Och han får mig fortfarande att bli kär i honom varje dag. Jag behöver bara titta på honom för att veta att det är han som får mitt hjärta att slå. Bara en flyktig tanke för att veta att det alltid ska vara vi två.
Vår kärlek har vuxit sig stark, den har utvecklats och blivit till ett litet barn där kärleken växer sig ännu starkare.  Och kärleken till denna lilla varelse får mitt hjärta att svämma över. Här är saknaden av ord ännu större.

Men ibland behöver man inga ord. Ibland behöver man bara vara där och visa vad man känner utan att säga något. Att känna hans armar runt mig är som att komma hem. Att se in i hans ögon är som att öppna en dörr till en värld som bara är vår.